obeskrivlig saknad

jag bär på en obeskrivlig saknad, som många kan känna igen sig i, som många går igenom, precis som jag, men jag kan inte sätta ord på saknaden, den går fan inte att beskriva.
13 år snart, det känns som ett helt jävla liv.
saknaden är jag ganska van vid, den bara finns där varje dag, ungefär som att ja har alla mina fingrar med mig. eller som en leverfläck eller nått liknande. kommer aldrig att försvinna, men jag är van. det som tär på mig mest, är mammas saknad. jag saknar nog lite åt henne också..
jag vet att hon saknar honom, hur mycket hon än vill dölja det, jag vet att hon gått igenom allt, ganska ensam, jag vet. det tar hårdast, för det känns som att hon aldrig kan bli lycklig igen.
det är s jävla synd att vi inte bara kan hålla ihop på grund av allt detta, att det gör oss starkare, det borde det. men ibland, så känns det verkligen inte så. ibland bara vill jag att min pappi ska finnas här å kan styra upp allt, för det hade han kunnat. det vet jag. mamma hade inte vatt den hon är, med pappa vid sin sida. jag vill va pappas lilla flicka igen. så är det, och kommer alltid att vilja va.

jag pallar inte böla mer här nu, bloggen kommer fan övertrasseras, och jag tror ni förstått poängen i vad jag känner.

jaja, fuck off, nu ska ja fortsätta plugga på min jävla engelska & käka geisha. länge leve geisha.